Lise & Otto, innovativt på Kista Teater: en föreställning där skådespelarna befinner sig på var sin scen

Nyheter, Recension, Teaterrecensioner »

Lise & Otto, innovativt på Kista Teater: en föreställning där skådespelarna befinner sig på var sin scen

Lise & Otto
Kista Teater
Regi: Rebecca Forsberg
Manus: Lovisa Milles
Musik: Eirik Roland och Olle Markensten
Premiär 20 februari 2012 i Kista och Husby

En stor filmduk, en stor filmkamera, en liten bänk för skådespelaren och ståplatser – det är vad som möter oss när vi träder in i salongen för Kista teater och premiären på ”Lise & Otto”. Samtidigt samlas publik i Husby, där det också finns en stor filmkamera, en filmduk och en skådespelare.

Kista Teater ligger mitt i Stockholms IT-utvecklingsområde och det faller sig rätt naturligt för teaterensemblen att arbeta innovativt och testa att arbeta med teknik i framkant. Teatern som grundades 2008 har som målsättning att arbeta för debatt och deltagande. Att låta skådespelarna agera på var sin scen och att de möts endast digitalt är intressant. Det visar på rätt mycket som teater kan vara idag och i framtiden. De två skådespelarna, en på scen i Kista och en i Husby interagerar endast genom att de har hörlurar där de hör varandra. Med var sin kamera riktad på dem visas de sedan upp för publiken på filmduken där regissören som sitter i ett kontrollrum valt ut en bakgrundsbild.

Tanken med att använda tekniken på det här sätter har inte bara med att Kista och Husby ligger just i teknikområdet utan har direkt med pjäsens innehåll att göra. ”Lise & Otto” handlar om de två forskarna Lise Meitner och Otto Hahn som gjorde en gemensamt upptäckt: kärnklyvning. De gjorde upptäckten trots att de tvingades arbeta på skilda håll. Otto Hahn var i Tyskland medan Lise Meitner, som var judinna, tvingades fly från Tyskland under Hitlertiden. Hon flydde till Sverige där hon så småningom fick svenskt medborgarskap och så småningom får en professur vid KTH i Stockholm. Hon medverkar bland annat i uppbyggnaden av den första svenska kärnreaktorn R1.

Föreställningen är 45 minuter och jag kan tänka mig att tanken är att försöka nå ut till gymnasier, bland annat. Den tar upp frågor kring kvinnors situationen inom forskningsvärlden. Lise Meitner valde bort att ha familj och make, hon ville ge allt åt forskningen. Vi får också se hur Otto drömde om att det skulle blivit de två, men de fick förbli nära vänner livet igenom. Ett annat spår i föreställningen är konflikten mellan utveckling av atomvapen och vad kärnklyvningen och dess kraft kan användas till i fredliga sammanhang. Otta Hahn hatade atombomben och under hela efterkrigstiden arbetar Otto kraftfullt för att avskaffa atombomber och för att upprätta internationella avtal för att stoppa kapprustningen.

Otto Hahn fick Nobelpriset 1944 men Lise borde också fått det, menar de båda, och också många historiker menar det. En stor del av föreställningen utspelas kring att Otto kommer till Stockholm för att ta emot priset och Lise möter honom vid tåget och de åker tillsammans till utdelningen.

Spelet pendlar mellan att vi får se förinspelade scener mellan Lise och Otto och scener där skådespelarna agerar på var sin scen och spelet appliceras direkt på filmduken mitt på scenen. Tekniken fungerade bra, även om det blir ett annat slags spel när två skådespelare inte möts i verkligheten på scenen. Det ger å andra sidan en effekt som i den här berättelsen passar.

På 45 minuter kan ett spel inte gräva så djupt men det räckte bra: föreställningen ger ingångar till flera olika diskussioner och den ger nya tankar. Om jag ska vara ärlig så visste jag inte att en sådan framstående forskare som Lise Meitner kom till Sverige som flykting och blev professor på KTH och var delaktig i att Sverige fick sin första kärnreaktor.

Lise & Otto är den första uppsättningen i en planerad trilogi om kvinnor inom teknik och forskning, ”Women in Science”. Trilogin ska lyfta fram personliga öden, vetenskapliga upptäckter och belysa forskningen av idag. Jag ser fram emot nästa uppsättning.

I rollerna:
Lise: Linda Lönnerfelt
Otto: Andreas Liljeholm

Läs även andra bloggares åsikter om Kista Teater, teknik, forskning, jämställdhet